När tårarna rinner ner för kinderna...

Under en tag nu har jag funderat på att plocka fram stolarna som stått nere i källaren under flera år utan att användas. Nu kände jag mig mogen till att plocka fram dem. Alldeles för mycket känslor har varit förknippade med dem, tänk så konstigt egentligen, hur saker kan få en att minnas? Under julledigheten passade jag på att kladda på lite färg och nu är de i köket. Det är bara bordet kvar som skall göras om lite och även målas om.

I dessa saker finns det väldigt mycket minnen och just nu i livet är jag i en period där jag reflekterar över livet och vad som hänt, vad som ger mig kraft och ork och vad som tar.

 

När jag satt och målade en av stolarna grät jag... stolen som är längst i vänster i bild, fick jag av min extra morfar, som betydde och betyder fortfarande väldigt mycket för mig. Alla fina minnen! Han och jag nere i verkstan snickrandes på något projekt, alla fina ord, stöttning och all kärlek han gav mig. Alla dessa känslor överröstes jag med när jag målade stolen.

Saknar honom otroligt mycket och önskar att han fanns i livet nu, men det var länge sedan han gick bort.... alldeles för länge sedan. Ibland önskar jag att jag hade fått träffa honom bara en dag, träffa honom nu när jag är vuxen. Krama om honom, diskutera livet över en kopp kaffe, komma tillbaka till den där fina människan som betytt väldigt mycket för mig...

 

Han försvann alldeles för ung... som de flesta i vår släkt...

 

Hoppas faktiskt att det finns en himmel där han sitter och tittar ner på mig och min familj, skrattar åt alla påhitt och tröstar mig när jag gråter...

Pin It