1/02/2013

När tårarna rinner ner för kinderna...

Under en tag nu har jag funderat på att plocka fram stolarna som stått nere i källaren under flera år utan att användas. Nu kände jag mig mogen till att plocka fram dem. Alldeles för mycket känslor har varit förknippade med dem, tänk så konstigt egentligen, hur saker kan få en att minnas? Under julledigheten passade jag på att kladda på lite färg och nu är de i köket. Det är bara bordet kvar som skall göras om lite och även målas om.


I dessa saker finns det väldigt mycket minnen och just nu i livet är jag i en period där jag reflekterar över livet och vad som hänt, vad som ger mig kraft och ork och vad som tar.
 
När jag satt och målade en av stolarna grät jag... stolen som är längst i vänster i bild, fick jag av min extra morfar, som betydde och betyder fortfarande väldigt mycket för mig. Alla fina minnen! Han och jag nere i verkstan snickrandes på något projekt, alla fina ord, stöttning och all kärlek han gav mig. Alla dessa känslor överröstes jag med när jag målade stolen.
Saknar honom otroligt mycket och önskar att han fanns i livet nu, men det var länge sedan han gick bort.... alldeles för länge sedan. Ibland önskar jag att jag hade fått träffa honom bara en dag, träffa honom nu när jag är vuxen. Krama om honom, diskutera livet över en kopp kaffe, komma tillbaka till den där fina människan som betytt väldigt mycket för mig...
 
Han försvann alldeles för ung... som de flesta i vår släkt...
 
Hoppas faktiskt att det finns en himmel där han sitter och tittar ner på mig och min familj, skrattar åt alla påhitt och tröstar mig när jag gråter...

13 kommentarer:

  1. Så fint skrivet.
    Jag tänker likadant ibland. Min mamma gick bort alldeles för tidigt. Mina barn var fortfarande rätt små. Tänk om man kunde få ha henne sittandes i köket och fika med oss nu när barnen är större. Jag tror ju på något vis att de är med oss ändå. Vet bara inte hur :-)

    SvaraRadera
  2. Jag känner igen mig så väl. Mina barn har aldrig fått träffa sin mormor, vilket är en sorg naturligtvis.... Försöker föra vidare vem hon var ändå genom att berätta om henne, hur hon gjorde osv. På så sätt kan hon ändå få finnas kvar. Kram Maria

    SvaraRadera
  3. Mina tårar rinner oxå...vilken kärleksbeskrivning, till morfar o stolen!

    Klem Anna

    SvaraRadera
  4. Så fint och tänkvärt. Förstår att du saknar din extramorfar. Jag har också tänkt mycket på livet och döden det senaste året. Vilket mysterium det är... Och jag hatar tanken på att människor man älskar någon gång måste gå bort...

    Men kanske lever de kvar ändå på ett sätt, eftersom minnet av dem aldrig dör? Din extramorfar finns hos dig genom stolen och de starka minnena + allt han betytt för dig och för att du skulle bli den människa du är idag. Han har ju säkert en stor del i det.

    Kram på dig! Och stolarna är underbara - så vacker färg - glömde säga det ;-)

    SvaraRadera
  5. Både text och stolar är fantastiskt fina! Jag är säker på att din morfar sitter i himmlen, kikar ner på stolarna och är glad att dom kommer till användning. :) Kram till dig!

    SvaraRadera
  6. Fin text och väldigt fint med ljusblå stolar. Bra att du använder det gamla där minnena sitter.

    SvaraRadera
  7. Vad vackert skrivet. Jag tycker det är fint att dessa saker får leva vidare och påminna oss om de som inte längre finns med oss. Jag är övertygad om att din extra morfar ser på dig från himlen och känner glädje och stolthet. Han verkar vara en mycket fin man, jag förstår att du saknar honom mycket. Stor kram!

    SvaraRadera
  8. Hej mycket fint inlägg, jag saknar min mormor varje dag. Hon gick bort mycket hastigt och alltför tidigt redan innan jag hade barn. Men jag tänker att hon är här ibland och "tittar till".

    Jag undrar dock om en annan sak, jag försökte maila dig igår men det verkar inte funka så jag tar till kommentarsfältet ist. Jag försökte mig nämligen på att göra leran du beskrivit i tidigare inlägg, i julhelgen men det lyckades inte alls. Är det ngt fel i receptet? Kanske någon mera vätska? Mitt blev bara ett pulver i kastrullen...

    MVH
    Cecilia (gick tuggen förra året)

    SvaraRadera
  9. Otroligt fina stolar. Och fina minnen.

    Jag började tänka på min fina morfar och hur mycket jag saknar honom. Han var urmakare, uppfinnare och allkonstnär och en stor inspirationskälla. Vi fick behålla honom länge men sedan några år tillbaka finns han inte längre hos oss. Men han är saknad. <3

    Kram! God fortsättning på det nya året. Må det bli ett kreativt och härligt år.

    SvaraRadera
  10. Jamen så fina stolar, extra fina blir de med alla minnen. Känner så igen det. Kram på dig från Frida

    SvaraRadera
  11. Vilka vackra stolar, och vad fint att de också följer med minnen med dem.

    SvaraRadera
  12. Jag förstår hur du menar. Det finns människor som jag gärna skulle vilja träffa igen, men det går ju inte. Det finns också levande människor jag skulle vilja träffa igen men inte vet var de finns (eller om de verkligen fortfarande lever...). Vad fint att stolarna (som för övrigt är jättefina) fått komma fram igen och påminna dig om fina människor. Vi har det så varje gång vi tar fram vårt vardagsporslin som en gång var min svärmors finporslin.

    SvaraRadera
  13. Vad fint att du delar med dig! Av både stolar och minnnen.
    Tack.

    Kram C

    SvaraRadera

You make my day! Thanks for leaving a comment.